Jakob Jonsson

Det här är mitt fjärde hyllnings-blogginlägg. Turen har nu kommit till min mycket käre vän, Jakob Jonsson.

Jakob.

Vad ska man säga liksom? Ord är helt enkelt överflödiga.

Jag kan ju i alla fall säga att få killar har fått mig så nära gränsen till gay som Jakob har.

Jag gillar allt med Jakob. Hur han jämt överreagerar på fyllan, hur han spydde ren sprit 5 sekunder innan vi skulle spela på UNO, att han kan ALLA låtar jag gillar på gitarr.

Han har egentligen allt det där som de flesta pojkar i vår ålder vill ha: Det medvetet (?) halvsmutsiga klädstilen som får vilken icke utvecklingsstörd tjej smälter som smör i solen för och han kan spela gitarr bättre än de flesta andra. Men framför allt: han både läser och skriver poesi. På mitt nattuduksbord ligger bara en enda bok "Det förlorade ordet" av Bruno K Öijer, en gåva från Jakob. På framsidan sitter den karakteristiska Tillhör-Sundstabiblioteket-lappen där Jakob har strukit över "Sundstabiblioteket" och skrivit till "Mig eller Olle" istället. Vad ska jag säga.

Jag bor i Oslo och jakob bor i Karlstad. Jag längtar efter honom. Speciellt när något får mig att tänka på honom. Som nu. Jag dricker öl, lyssnar på "Pokerkväll i vårby gård" och klinkar på gitarren. Det är Jakob x3 för mig.

Jag hoppas vi ses snart som fan brorsan.

Fred och Kärlek brorsan.